Katla bloggar

Idag lånar jag någon annans ord. Mina är för tillfället slut!

Till min älskade man.

I heard that you’re settled down
That you found a girl and you’re married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things I didn’t give to you.

Old friend, why are you so shy?
Ain’t like you to hold back or hide from the light.

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn’t stay away, I couldn’t fight it.
I had hoped you’d see my face and that you’d be reminded
That for me it isn’t over.

Never mind, I’ll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don’t forget me, I beg
I remember you said,
”Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead, ”
Yeah

You know how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn’t stay away, I couldn’t fight it.
I’d hoped you’d see my face and that you’d be reminded
That for me it isn’t over.

Never mind, I’ll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don’t forget me, I beg
I remember you said,
”Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.”
Yeah

Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?

Never mind, I’ll find someone like you
I wish nothing but the best for you
Don’t forget me, I beg
I remember you said,
”Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.”

Never mind, I’ll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don’t forget me, I beg
I remember you said,
”Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.”
Yeah

/Katla

Har inga ord idag. Vi berättade för barnen igår och de blev väldigt, väldigt ledsna såklart. Tror att det är en av de jobbigaste stunderna i mitt liv. Vi skall göra allt vi förmår för att hjälpa våra barn.

Känner en sådan oerhörd sorg, vi var ju ”världens bästa” familj!

/ Katla

Vi gråter, vi skrattar, vi diskuterar, vi kramas, vi grubblar ……………………………

Vi har kommit till ett vägskäl. Kanske borde vi stått där för länge sedan, kanske är det just nu vi skall stå där, vad vet jag. Vi vet inte vilken väg vi skall gå, om vi skall fortsätta tillsammans eller gå åt varsitt håll. Vi prövar alla möjliga och omöjliga tankar för att söka lösa det på bästa sätt. Fortsätta som vi gör är inget alternativ. Det är inte bra för någon av oss.

Vi har inte varit arga på varandra någon gång under dessa dagar. Tvärtom, vill vi varandra väl och barnen kommer i första hand, tveklöst. Som sagt, vi älskar varandra! Vi vill inte varandra illa.

Jag har oerhört svårt för att gråta. Under tiden jag har varit sjuk och allt som hänt har jag i stort sätt inte gråtit. Men nu flödar tårarna, som ett vattenfall stundtals. Sorgen över att det är på detta vis är obeskrivbar.

Jag har pratat med mina föräldrar, de stöttar oss på de sätt de kan. Dessutom har de genom sitt yrke väldigt mycket kunskap angående de rent praktiska lösningarna, om vi beslutar oss för att skiljas åt.

Inga beslut är tagna, barnen vet ingenting. Det är en super svår bit, barnen. Hur kommer de att ta de, hur kommer det att bli för dem? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, såhär skulle det inte bli!

Ibland skrattar vi och skojar om saker. Hur fan gör man när man flörtar tex? Vi har inte varit ute och flörtat runt på 20 år, vi har nog glömt bort hur man gör. Våran teknik är ju i detta avseende antik! Inte fanns internet och dating sidor på den tiden. Möjligtvis heta linjen, hahaha!!

Som sagt inget är bestämt, inga beslut är tagna, vi har inte brottom. Det får ta sin tid.

Till min man; jag älskar dig från djupet av mitt hjärta, det kommer jag alltid att göra, alltid!

/Katla

Det gick åt skogen! Jag gjorde intagningstest för journalistlinjen igår. Tre olika tester och en intervju. Det var en ”nutids” test, jag kunde ingenting, så attans pinsamt. Jag ser nyheter och läser tidningen, men namn, årtal osv fastnar inte i mitt huvud. Jag fick ytterligare ett bevis på att jag nog är lite korkad.

Hur som helst, jag är lite arg och irriterad men jag går inte under av besvikelse. Det var väl inte meningen bara. Undrar bara, vad är meningen, vad skall det bli av mig??!!

Jag och min man har haft en hel del diskussioner i helgen, bra men jävligt jobbigt. Vi är helt enkelt skit ledsna båda två. Tror att vi kommit fram till hur vi skall hantera vår situation. Mycket kommer bygga på att prata, prata, prata och ärlighet. Vi älskar varandra djupt och innerligt men vi kan inte fortsätta som vi gör. Det är inte bra för någon av oss.

Jag är uppgiven men ger inte upp ( hur går det ihop??)

/ Katla

Jag slåss hellre mot en armé av väderkvarnar,

med iver och lust än att ta vår strid.

Den är så diffus och obekväm,

som en drake sprungen ur illviljans drömvärld

beredd på att tillintetgöra det som borde vara vårt

Hur bekämpar man falska förhoppningar?

Någon av oss kommer att förlora, bli övermannad av sorgen,

åtskilda eller fastnaglade i otillfredsställelse

Vår grund krackelerar, vi lappar och lagar ytan,

balanserar vardagen så att inget faller,

till vilken nytta?

Din önskan, din längtan,  din lust, din åtrå

försvinner  i mitt andetag,

min verklighet blåser liv i hopplöshet

Besitter inte förmågan att tillmötesgå och uppfylla drömmar

med mig faller de till marken, undantagslöst

Mitt förlåt, räcker det till? Knappast!

Jag plockar upp dina drömmars skärvor, försöker pussla ihop dem,

etsar samman dem med min kärlek

Vi fick restriktioner i vårt kärleksliv,  inget någon av oss bett om

men de finns där som  en kronisk infektion

Håller vi krampaktigt  ihop, eller faller vi isär

Skall tiden få avgöra? Den som redan tickat på ogenerat

Vem av oss skall gå under, kan vi ta ett sådant beslut

Fly min vän, tag med ditt liv och lev!

Ta adjö min älskade, var viktig för dig själv!

Du är värld alla dina drömmar

Ingen sekund, ingen minut, ingen timme, inget år

kan sudda bort det som varit, det som är vi, vårt liv tillsammans

/Katla

Jag bevakar dina intressen,

det har jag alltid gjort

Skulle du ha en egen förmåga, ha!

tror inte det. Inte en chans i helvete!

Jag vet vad du vill, vad du står och hur du mår

Jag vet vem du är där bakom fasaden av depressivitet

jag vet hur du borde ha levt, hur det skall vara

Ta inte orden i din mun, jag äger dem

 jag väljer vad som skall sägas

och vad som skall glömmas.

Egenviljan står jag för, stark och självklar

din roll är att stå i kulissen av ditt eget liv.

Tystnaden levererar mina önskemål

vi isolerar förhoppningar, förändringar, motsättningar

Så lev väl i mitt tillrättalagda vakuum,

lev väl!

 /Katla

Ska skriva ett brev till min mamma, en uppgift jag fått av sexologen. Det skall INTE skickas, utan bara skrivas. Skall ta med det till sexologen imorgon, jag har haft över två veckor på mig att göra denna uppgift. Har försökt att komma igång flera gånger, men jag bara sitter och stirrar, hittar inte orden. Varför skall det vara så svårt? Tror att jag får dåligt samvete och tänker att det är mig det är fel på. Hon är ju så snäll, omtänksam, älskar mig osv. Då kan jag inte klaga på henne. Herre gud! Ibland fungerar min hjärna helt galet. Va fan skall jag ha dåligt samvete för?? Och det handlar inte om att klaga, det handlar bara om att våga berätta hur jag tänker och känner.

Skall ringa min fina, fina vän idag, ibland har jag ett sådant behov av att träffa henne. Bara sitta och snacka skit en stund. Vi kan prata om precis allt och det är skönt. Hon har varit världens stöd under alla dessa år, vilket jag är mycket tacksam för. Hur har hon orkat lyssna på allt mitt skit??

Visst ja, jag skall skriva brevet också såklart!

/Katla

Fick en artikel av sexologen när jag var där, den handlade om att våga misslyckas. Blev så intresserad så att jag köpte boken som artikeln handlade om. Läste ut den samma dag jag fick den. Våga misslyckas!! Det tilltalade mig med tanke på att vi lever i ett samhälle där allt handlar om att lyckas. Jag, som många andra jagar lyckan och gör allt för att inte misslyckas. Författaren menar att man skall vårda sina misslyckanden, genom våra misslyckanden kan vi förändras. Fick mig en tankeställare och jag kände mig något modigare när jag läst boken. Det är ok att inte lyckas i alla lägen.

Har mått riktigt bra ett tag, det är skönt! Tyvärr kom herr ångest och hälsade på mig i onsdags. Han hade tydligen mycket att säga, om allt möjligt. Jag har bett honom att dra åt skogen, motvilligt har han gett sig av.

Det är precis som om att jag inte riktigt klarar av när det blir för mycket omkring mig, då kommer ångesten. Psykologen pratar om att jag behöver acceptera att jag har en sårbarhet. En sårbarhet som jag alltid har haft och till stor del kommer att få leva med. Vet inte varför jag har svårt för att inse det. Jag, sårbar, absolut inte! Så kan det inte vara!! Acceptera den JAG är, nej tack tror inte det! Hahaha…… snacka om att göra livet besvärligt för mig själv.

Innerst inne inser jag att han har rätt, att jag måste acceptera och tillmötesgå mig själv. Hur skall jag annars kunna gå vidare? Om inte jag får vara just jag, hur fan lever man då?! Det är som att köra en moped och inbilla sig att det är en motorcykel. Hur mycket jag än gasar så kommer jag aldrig att kunna köra i 110 km/h. Jag får helt enkelt vara nöjd med min moped, vårda den, så kommer jag också framåt till slut, om än inte lika fort.

/Katla

 eller…………

Och vad skall jag bli idag…….????? Jo, jag tänker söka in på en fotolinje, även det folkhögskola. Kommer jag inte in på det ena, så kanske det andra. Foto har jag haft som intresse genom åren, något svalare de senaste. Jag släpper inte min fantasi, skriva, fota, resa, om än så in i helvetes svår att uppnå.

Pappa är dålig igen, känner mig lite orolig. Mamma var jätte ledsen igår, försökte att trösta henne, känns svårt att se henne så. Blir påmind om att vi alla har en sårbarehet, en sorg och en rädsla inom oss. Jag älskar henne, samtidigt som om ibland driver mig till vansinne.

Skall på möte nu, AA. Skall fråga om det ok om jag tar en bild utanför lokalen med egna ”statister”. I ansökan till linjen skall man göra en bildserie på temat normal, fick en idé, vet inte om den är bra. Bara en sådan sak, att fråga, gör mig så in i norden nervös, som om att de kommer äta upp mig av ilska. Får se vad de säger.

/Katla

Jo, jag lever, har faktiskt bara inte haft ork att skriva. Det blir så ibland.

Jag har slutat min praktik, igår. Det känns bra, jag skall gå med i ett ”rehabprogram”. Hoppas på att få hjälp och stöd. Lite vägledning helt enkelt. Jag är villrådig och lever i mina drömmar.

Skall göra en test och intervju på folkhögskolan i början på Maj. Jag skall kolla ordentligt med CSN igen, så att jag verkligen kan få mer studielån, annars är det ju kört. Jag vill så oerhört gärna försöka den vägen, att skriva. Som min sexolog säger, Ja, vadå om du ”misslyckas, kommer på andra tankar” sedan, det får du ju ta då. Hon ser inget problem med att försöka och satsa, problemen får man ta när de kommer, om de kommer.  

Jag har även funderingar på att ta upp mitt fotograferande igen. Höll på ett tag när jag var yngre, var faktiskt ganska bra på det. Försöker intala mig att livet faktiskt inte är slut när man är 40, att man faktiskt fortfarande kan fullfölja sina innersta drömmar. Vilka var då de, jo resa, fotografera och djur och nu har jag lagt till skriva. Det kanske kan bli någonting av det, vem vet?!!

Är mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att kunna ha ett ”vanligt” jobb. Min rastlöshet tar kol på mig och jag har mina sociala svårigheter, jag kan och kommer att kunna förändra det, men kanske inte fullt ut och då får jag acceptera det. Leva livet utifrån mina förutsättningar och sluta jaga ”lyckan”. Att lyckas har för mig varit så viktigt, att bli något, att bli någon. Genom ett arbete, en titel hade jag tänkt uppnå detta. Suck! Vem försöker jag lura. Som om jag skulle bli en bättre människa för att jag skulle kunna titulera mig och vara oerhört lyckad på mitt jobb.

Idag skall jag på utflykt med ”rehab gruppen” får se hur det går, jag och 40 för mig okända människor. Jag har kameran med mig, här skall fotograferas.

Som sagt, jag lever i min drömvärld, är det fel?

/Katla

Lite mer musik

/Katla

Lite musik igen, en sådan dag bara!

/Katla

Så var det påsk. Vi har varit hos svärfar och på vägen hem körde vi förbi mina föräldrar. De var i deras sommarhus tillsammans med min syster och familj. Trevligt och god mat om man bortser från vissa uttalanden från min mor. Ibland gäller det att bita ihop. Tyvärr var det en grej som fastanade i mitt huvud och jag har svårt att skaka av mig.

Jag, dum som jag är, berättade att jag sökt en journalistlinje. Genast börjar min mamma, Neeeeej!!!! det passar INTE dig, neeej det skall du inte bli!!!! Du skall ha något socialt arbete, där du kommer ut och träffar massor av människor. Så att du kan vara social och prata med folk.

Några argument från min svåger att journalist är ett omväxlande och ganska socialt arbete lyssnade hon i huvudtaget inte på. Hon gick på flera gånger om att det absolut inte skulle passa mig och att jag skall ha ett socialt arbete. Det är svårt att beskriva henne med ord, hon är väldigt övertygad om sin sak och att hon kanske gör mig ledsen eller besviken har hon ingen som helst tanke på.

Vet inte vad som stör mig mest, att hon inte lyssnar, att hon inte frågar vad jag känner, att hon inte är intreserad av vad JAG vill eller att hon inte har lyssnat på vad jag sagt de senaste åren till henne. Jag har otalet gånger förklarat för henne att jag har svårt med sociala situationer, att jag plågas av min oförmåga att ta plats och säga vad jag tycker och tänker. Att detta har varit ett stort, stort problem för mig i mina arbeten. Den informationen skiter hon fullständigt i, för hon vet hur det är, inte jag!

Förstår inte varför jag blir besviken. Jag vet hur det är, jag kunde lista ut hennes reaktion med arslet. Det var en anledning till att jag först inte berättade något trots att min situation hade varit på tal. Till slut slinker det ur mig i alla fall, det är precis som om att jag söker deras bekräftelse. Suck! Jag är 40 år och söker fortfarande deras godkännande! Så jävla patetiskt!

Jag satt kvar en liten stund men sedan körde vi hem med ursäkten att jag ville köra hem när det var ljust ute och att hundarna inte kunde sitta i buren mer. Jag orkade inte vara kvar mer, blir så attans arg på mig själv och på henne. Pappa säger inte ett ord men han brukar hålla med henne i alla väder. Jag tror till och med att hon gjorde mig ledsen. Vad är det för attans fel på mig, varför klarar jag inte bara av säga hur jag tänker, känner och vill. Jag bara sitter där som ett jävla fån. Tvivlar ännu mer på mina funderingar att välja den vägen (om jag nu i huvudtaget kommer in).

Ja, ja jag får komma över detta. Chanserna att det blir som jag önskar är små ändå och risken är ju förbaskat stor att jag kommer på att jag inte vill jobba som journalist till slut. Precis som vanligt!

/Katla

Det var ett tag sedan. Inte mycket har hänt i mitt liv. Jo, jag har prövat Zumba några gånger. Oj, oj, oj, jag ser ut som ett överviktigt kylskåp bland alla unga smidiga tjejer. Man skall se sexig ut, hahaha… Inga kommentarer! Jag har så svårt att hänga med, när man skall gå till vänster går jag till höger. Att få ihop arm- och benrörelser är dömt att misslyckas. Jag får koncentrera mig på benen och så att jag inte springer på någon. Jag har inte gett upp än, några pinsamma tillfällen till kan jag stå ut med.

Jag har inte fått några svar på mina jobbansökningar. Jag är slut som artist på jobbmarknaden tydligen, hoppas, hoppas att jag kommer in på folkhögskolan, skulle bli så in i norden besviken om jag inte ens kommer till intervjun.

Har varit hos sexologen. Jag gillar henne, hon är tydlig, rak och ifrågasättande. Det behöver jag, någon som kan ifrågasätta mina negativa tankar om mig själv. Hon är uppriktigt intresserad av hur mina tankar går och hur jag kan förändra mitt tankesätt. Hon lyfter fram min positiva sidor och försök att förändra. Hon häver inte bara ur sig en attans massa KBT fraser, utan förklarar och diskuterar med mig. Hon är helt enkelt jävligt bra på sitt jobb och medmänsklig.

Önskar er alla en Glad Påsk!

/Katla

Lite svag för smörlåtar just nu! (ha överseende med videon)

/Katla

Gick upp tidigt idag, följde med min man till gymmet. Varför det kan man fråga sig så här efteråt. Ett nytt träningsryck, får se hur länge det håller den här gången. Jag är periodare. Har fått för mig att jag måste komma i form igen hahaha….

Har sökt en del jobb nu. Håller mina tummar och hoppas att någon vill ha mig där ute på arbetsmarknaden. Försöker även få ihop ett brev till journalistlinjen jag vill söka. Det går inte bra, vet inte hur jag skall börja, har gjort ett antal försök men de åker alla i papperskorgen. Inbillar mig att det måste vara något utöver det vanliga, kanske skall jag inte krångla till det så mycket.

Vi tänkte gå på bio med barnen i kväll men ett attans NA möte kom i vägen. Får se om jag hinner, annars får mannen och barnen gå själva. Orkar inte med dessa ”planeringsmöten”, mycket folk, många åsikter och en massa tjafs (ibland). Hur orkar folk?? Man är en del av en gemenskap, säkert, om man inte heter Katla, jag vet inte hur man gör för att bli en del av en gemenskap. Jag har inte den förmågan, känner mig oftast utanför. Problemet ligger hos mig och min sociala oförmåga. Försöker, men ofta går jag därifrån och känner mig kass. Öva, öva, öva på att bli som andra, hipp hurra! En jävla dag i taget! Fan vad trött jag blir ibland på dessa klämkäcka klichéer (förlåt gemenskapen!).

/Katla

Nu har jag sökt jobb igen. Trots vad jag tidigare har sagt (skrivit) att jag inte skall jobba med det jag utbildat mig till, bla för att undvika socials situationer, så har jag gjort just det. Som sagt, det står nog inte riktigt rätt till i min ”hårddisk”. Jag är nog rädd för att misslyckas ännu en gång, rädd för att jag inte duger, rädd för att jag inte borde (jag är ju själv psykiskt sjuk). Samtidigt, va fan! någon gång kanske jag lyckas. Jag har utbildning, kunskap och erfarenheter, både privat och i arbete. Kan jag inte se det som en merit istället. Man är inte slut som artist bara för att man har varit sjuk, bara för att man har ett beroende. Angående sociala situationer, jag har blivit något bättre och har andra värderingar idag. Jag jobbar hårt för att jag skall bli bättre i sociala sammanhang och skall jag verkligen låta det dra ner mig totalt som människa. Absolut inte! Jag är jag och det får attans ta mig duga! Nu gör jag ett försök, förmodligen får jag inga positiva svar, men söker jag inte får jag INGA svar alls. Jag söker sommar jobb inom psykiatrisk vård som behandlingspersonal. Två – tre månader klarar jag. Jag ger mig den chansen, för det var vad jag ville, jag hade drömar och ambitioner som jag totalt skrotade för att jag inte duger, för att jag inte borde eftersom jag själv har varit sjuk. Bull shit! Jag kan faktiskt vända mina erfarenheter till något positivt (tror jag?).

Är jag galen? Ja, kanske det, vi får se!

/Katla

Sitter här och söker en massa på internet, jobb, utbildning, stipendie, romantävling osv. Ja, visst hamnade jag där till slut, i min rastlöshet och rotlöshet. Tänk det gick fyra veckor i alla fall! Nu sitter jag här igen, vad skall jag göra, vad skall jag jobba med, vad vill jag?? Ständiga frågor som jag förmodligen aldrig kommer att få svar på. Jag blir så in i helvetes trött på mig själv! Jag kan inte med ord beskriva hur jobbigt det är. Försöker, men känner inte riktigt att någon förstår.

Jag var så nöjd med min praktik, så glad. Tänkte att det här kan jag absolut syssla med. Idag – panik! Jag vill inte! Hjälp! Jag drar ner mig själv i träsket med drömmar, funderingar och förhoppningar. Jag vill något mer! Visst, men vad? Fy fan för att vara jag, varför kan jag inte som alla andra hitta något att vara nöjd och tillfreds med. Vad är det för fel på mig?

Hör en attans massa röster som säger ”lev i nuet” och”en dag i taget”. Jag vet!!!!! Men jag lyckas inte, dessa meningar står mig upp i halsen. Jag vet att gräset inte är grönare på andra sidan, men ändå strävar jag alltid dit, suck! Jag är så besviken på mig själv.

Min raslöshet är plågsam, den driver på mig och mina tankar är kilometer bort. Inbillar mig att jag har mer att ge och vad fan betyder det. De senaste dagarna har jag fantiserat (igen!) om att jag vill skriva. Gå journalistlinje eller skrivarlinje på någon folkhögskola. Samtidigt så är det förmodligen så att jag skulle känna precis lika dant när jag är klar. Det här är inget för mig och så står jag på samma ruta igen med ännu mer studielån. Jag fungerar inte som man skall! Och som jag sagt tidigare, vem fan är jag som tror att jag kan skriva. Jag har ju konstant skrivkramp. Hade jag kunnat flytta in i mina luftslott så hade jag förmodligen gjort det, patetiskt.

Jag är inget annat än en patetisk drömmare som inte inser sanningen. Gå och dränk dig Katla!

/Katla

Skönt med helger, gillar att sova lite längre på morgonen. Torsdagen var en jävla dag. Först möte med ”arbetsgivare” och arbetsförmedlingen. Jag skall öka upp tiden, det är ok. De vill att jag skall komma upp i heltid, vilket också är ok men jag behöver torsdag eftermiddagar lediga. Har psykolog och eftervård. De började diskutera hur man skulle lösa det om jag blev anställd, skall jag jobba lördagar istället eller skall jag ta igen den tiden på kvällar. Kände att jag inte vågade säga vad jag kände, vill vara till lags (som vanligt!) Själv tänker jag att de går lite fort fram, jag är inte där. Dessutom tänker jag att verksamheten hade överlevt om jag jobbade några timmar mindre i veckan om jag nu blir anställd. Jag behöver mina torsdageftermiddagar och det rör sig inte om all evighet, om 1 1/2 år är eftervården slut. Varför vågar jag aldrig säga vad jag tycker, istället börjar jag genast fundera på att skita i eftervård, vilket givetvis skulle vara dumt.

Var sedan hos psykologen, ett jobbigt samtal, pratade om mitt sexliv och vad det egentligen innebär för mig. Har jag en egen sexualitet och vad känner jag inför de problemen jag har som person. Tänker sällan i de banorna, jag vet inte vad jag känner inför att inte kunna känna lust, åtrå, längtan, njutning för egen del. Känner sällan sorg, ilska, besvikelse…. tränger undan de känslorna. För jävla jobbigt!

Sedan var jag hos journalisten. En ung kille som kändes lite osäker. Jag vet egentligen inte vad han ville ha ut av samtalet och jag blev som vanligt stressad över att föra fram mina åsikter. Har så svårt för det, kan inte stå upp för mig själv. Tänk om andra tycker annorlunda, då måste jag ha fel! Suck!! Åter igen funderar jag mer på vad andra tycker och tänker. Kände mig stressad när jag gick därifrån. Han skall höra av sig igen, kanske blir det en ny intervju, får se.

Till sist var det eftervård. Ville inte prata, sade som vanligt att allt är ok och sedan tack för mig. Terapeuten stod på sig och frågade gruppen vad de tyckte om att jag aldrig ”riktigt” pratade. Fan, jäkla tant! Jag sade som det var, att jag har ett problem som är jobbigt just nu men jag kan ju inte alltid tjata om det. Hon började genast med sitt KBT snack och skriva på tavlan, hon gick igång. Jag rabblade till slut saker ur mig och fick världens ångest efteråt. Hon förstår inte, slänger ur sig det gamla vanliga, lev i nuet, en dag i taget osv. Var ärlig! Var ärlig! Tror hon sade det hundra gånger. Givetvis har hon rätt men för henne verkar allt så attans enkelt. Mådde piss när jag gick därifrån, klarar inte av det där med grupper. Kan inte låta bli att tänka, vad sa jag nu, varför sa jag det, vad skall alla tycka, varför är jag inte tyst. Det blir så mycket i min hjärna så att jag stänger ner och kan inte koncentrera mig. Efteråt minns jag knapt hälften av vad som sades.

Det var den dagen och när man kommer hem är det bara att fortsätta med sin vardag och fungera som mamma och matte. Som om inget har hänt. Sitter just nu i en bergochdalbana som aldrig tar slut. Upp och ner, känslor hit och dit. Mår bra, dåligt, bra, dåligt. Var fan är nödbromsen??!!

/Katla

Sexologen idag, hon är bra. Jag märker att jag har lättare för att prata och lita på människor idag. Det gör en sådan här kontakt mycket enklare. Jag försöker verkligen vara så rak och ärlig jag bara kan. Vill jag säga något, säger jag det istället för att hålla det inom mig som jag gjort förr. Visst, det är fortfarande jobbigt men jag får mer ut av samtalen. Ingen kan hjälpa mig om jag håller tyst, håller saker inom mig osv.

Jag hade glömt bort en uppgift hon gav mig förra gången. Jag skall skriva upp tre saker som jag är nöjd med, som jag tycker att jag gjort bra. Om jag nu mins rätt. Tänker försöka att göra det i alla fall, var kväll. Var på NA möte i fredags. Det var ett ”stegmöte”, kort förklaring – vi går igenom stegen och frågorna i stegarbetsguiden. Hur som helst, första frågan löd ungefär så här ” vad har du för egenskaper som du gillar hos dig själv, och du tror att andra tycker om hos dig” Jag kunde inte svara på frågan! Jag kunde inte komma på något och jag kunde absolut inte förmå mig att säga något bra om mig själv inför andra. När jag tänker på det så är det ganska sorgligt. Vad har jag för syn på mig själv! Den måste ändras!

/Katla